2 C
Umeå
26/11 2020
Annonsering
Annons

Äldreboenden öppnar igen

Sedan april har det varit stängt på landets äldreboenden. På grund av pandemin tog man beslutet att förbjuda besökare och efter en tid ordnade en del boenden plexiglas mellan boende och anhörig där man kunde träffas och hålla säkert avstånd. Zarah Englund har sin man på ett boende i Umeå och det har varit tufft.

Zarah träffade hennes man Roger 1972 via jobbet. Zarah jobbade på LO Västerbotten och Roger var ordförande på Elektrikerförbundet. Sedan dess har de gift sig, flyttat runt i Umeå och när Roger var 50 år fick han en aneurysmblödning i hjärnan. Zarah har vårdat honom hemma fram till för två år sedan då han fick flytta till ett boende. Hon besöker Roger varje dag, två gånger om dagen.
– Jag vill se att han mår bra. Jag mår bra om jag vet att han mår bra. Jag kollar att han får sin medicin, äter och att allt fungerar bra.

Innan pandemin brukade de promenera ner till stan. De gillar också att se på TV tillsammans. Paret är båda väldigt sportintresserade och har spelat bowling tillsammans på 70-talet.
– Han gillar att se på travet. Personalen kan inte och hinner inte sitta med honom och diskutera olika sportevenemang så därför brukar jag göra det.

I mitten av mars när viruset tog fart fick man bara besöka sin anhöriga på rummet.
– Jag var där till lunch och vid middagstid för att ge han mat. Han har diabetes så jag brukar också hålla koll på att han får sitt insulin. När det blev helt stopp i april var det jobbigt att förklara för honom varför jag inte fick besöka honom, säger Zarah.

Zarah försökte förklara för Roger om pandemin och det tog någon månad innan han förstod vad hon menade. I början trodde han att det var hon som var sjuk.
– Det blev vår och sommar och då fick han komma ut på balkongen, det var tur att han bodde på bottenplan. Annars vet jag inte hur vi hade gjort.

PÅVERKAR DE ÄLDRE NEGATIVT
Zarah har hela tiden tänkt att det finns dem som har det värre, de som är sängliggande och inte kan ta sig ut.
– Jag tycker det var bra med balkongen istället för att sitta bakom en plastvägg vid ingången. Där springer det folk hela tiden, alla sköterskor utgår därifrån och då kan han inte koncentrera sig och det blir svårt att höra varandra.

Eftersom han bor på bottenvåningen kunde personalen hjälpa Roger att sitta ute på balkongen och då fick Zarah stå utanför bakom ett avspärrningsband för att hålla avstånden. Det har också inneburit svårigheter trots att hon är glad att de kunnat ses på det viset. Problemet har varit att avståndet har gjort att de har fått stå och skrika på varandra och inte sett varandra så bra eftersom det är en liten höjdskillnad på balkongen.
Zarah förstår varför man tog beslutet om att stänga äldreboenden, men menar att det är jobbigt att inte få träffa sin man.
– De följer ju myndigheternas råd. Men Roger har blivit mer tyst, han pratar inte lika mycket längre.

Ökningen av Covid-19 fall som vi har sett i länet på sistone oroar inte Zarah.
– Det är inte en ökning på äldreboenden. Om alla bara skärper sig så behöver vi inte oroa oss. Jag tror mycket på hygien och fortsätta hålla avstånd, men jag tror inte så mycket på munskydd.

Roger har fått vara ute på en promenad sedan i april. På midsommardagen fick han komma ut och då satt de på fyra meters avstånd och en i personalen var med hela tiden. Nu ser hon framemot att få besöka honom på rummet igen.
– Vi brukar sitta på rummet och hålla varandra i handen. Nu ska jag köpa bingolotter och så ska vi spela tillsammans. Det kommer han må bra av, säger Zarah.

För Zarah känns det skönt att äntligen få besöka sin man igen. Hon menar att hon kommer få mer koll på att han mår bra och att allt sköts ordentligt.
– Man behöver ju inte pussas och kramas. Bara man är där och pratar kommer betyda mycket för honom. Han är en sådan person som vill diskutera olika tv-program och sporter och det har han inte kunnat de senaste månaderna.

VITTNAR OM ISOLERINGEN
Anton som egentligen heter något annat vill vara anonym då han är kritisk till hur läget på boendet han bor på har sett ut under pandemin.
– Sommaren har varit eländig när inte ordinarie personal har varit här. De som har jobbat har aldrig jobbat inom vården och det är för lite personal. Man tycker synd om de som kommer hit och ska jobba, de hinner knappt med, berättar han.

Anton menar att det har blivit mer oroligt på boendet sedan pandemin bröt ut.
– När det var öppet så har många nära och kära som kommer och kollar läget och hjälper till. Det var mindre oroligt då de fick hjälp med mat och handling. Jag behöver hjälp med handling men personalen har inte hunnit med det.

Anton är själv sängliggande och han berättar att han hör mycket hur personal och boende pratar.
– Det är mer oroligt på boendet just nu och det har hänt att brukare har klivit upp utan hjälp och ramlat. Personalen får vara beredd hela tiden men de hinner inte med.

För Anton har isoleringen påverkat honom. Han har inte haft hjälp med inköp, han har inte fått gå upp ur sängen och personalflödet har gjort honom mer orolig och osäker.
– Jag har trycksår och det är jätteviktigt att personalen som lägger om såret kan sin sak och gör det bra, annars kan det bli allvarliga komplikationer. Det får inte vem som helst göra och det har lett till att jag har legat kvar i bajs bara för att jag inte vill att de ska röra mig.

Personalen gör sitt bästa men de hinner inte med, det menar Anton. Han berättar att det är lång väntan om man larmar.
– I sommar larmade jag men fick vänta i två timmar. Det känns väldigt otryggt.

Det här är något som Zarah också bekräftar.
– Personalen har häcken full. För en vecka sedan fanns det ingen som kunde ge min man insulin och då fick vi vänta i tre timmar på rätt kompetens. Han skulle ha haft insulinet klockan 16.00 men fick det vid 18.30, berättar hon.

Både Zarah och Anton hoppas att läget ska förbättras nu när de släpper in anhöriga på boendena. De båda berättar att just anhöriga har spelat stor roll i att hålla ordning och att de ofta hjälper till vid mattider bland annat.
– Nu får man ringa och boka in en tid när man ska komma och hälsa på. Jag tror det blir mycket bättre, då kan vi ta oss ut i friska luften igen. Jag hoppas bara de inte behöver stänga ner igen, säger Anton.

Anton är inte rädd för själva viruset, men han är rädd för följderna av nedskärningar inom vården och den isolering de äldre har blivit utsatta för.
– Jag var rädd i somras att jag skulle få blodförgiftning på grund av mitt sår. Jag vill känna mig trygg i att det finns kompetent personal som kan hjälpa mig.

Foto: Lena Lee

AMANDA DAREHED

Mer innehåll från Umeåguiden

Texor i Lycksele växer

Texor i Lycksele jobbar med komponenter i rostfritt stål och vänder sig främst till läkemedelsindustrin....

Framtidens bilar

Utvecklingen av elbilar både har och går snabbt framåt och under kommande år kan vi...