Category ArchiveKrönikor

Dags för en ny karriär?

Kära läsare, nu är det dags för era favoritkrönikörer att kliva in i biktbåset en stund. Vi har saker att bekänna. Det ska sägas att vi ogärna sysslar med sådant. Vanligtvis utvecklar vi hellre simblåsor och tillbringar våra liv i en försurad insjö, än att blotta våra strupar.

Det sägs att dinosaurierna dog ut för en jäkla massa år sen, men i ibland undrar vi inte om vi är de sista kvarvarande exemplaren. Två tröga Peterosaurasar med valnötshjärnor som av någon outgrundlig anledning traskar runt på vår jord. Ty, det har kommit till vår kännedom att det finns något som kallas ”influencers”. Eller influerare om man vill vara trogen det svenska språket. Det här är något som helt har gått oss förbi. De här mystiska väsen som går under beteckningen influencers är tydligen den nya tidens opinionsbildare som har sina jaktmarker i våra sociala medier.

Coolt?

Så om du kan vlogga, twittra, podcasta, instagrama och gud vet allt, så kan du benämna dig som en influencer. Coolt va? Alltså en helt reguljär tokfan med för mycket tid över vid tangentbordet och som har en fäbless för selfies.

Döm till vår förvåning när vi läste en lista med de bäst avlönade influerarna. Avlönade? Lista? Jajamän. Här snackar vi pengar som skulle få vilken socialarbetare som helst att ge ifrån sig ett upphetsat gnäggande. Det här är alltså ett jobb. Visserligen ett jobb som det flesta av våra förfäder skulle kalla ”hittepåjobb”, medan de lojt sväljer hela potatisar som en orm sväljer fågelägg. Men ändå likförbannat ett jobb. Men då undrar ni kanske om ni hittar dessa jobb på arbetsförmedlingen? Knappast.

Dessa genier skapar sina egna jobb genom att få andra stackare med för mycket skärmtid på sitt samvete att följa dem. Att gilla dem. Att vilja vara som dem. För att slutligen tro att livet de facto ser ut så där som det gör på deras Instagramflöde. De här lirarna rör sig ofta i domänerna livsstil, hälsa och mode. Gärna stöpta med ett colgateleende och med en boomshakalak-latte nonchalant i sin hand. Alltså en spelplan där vi konstant är offside.

Dåtidens influerare

Det här får oss ju givetvis att undra om vi blev besudlade av influencers när vi växte upp under åttiotalet. Ni vet, under forntiden. Det fanns ju inte direkt sociala medier då. Förvisso existerade ”heta linjen”, men galenskaperna där hade, vad vi vet, ingen direkt influerande effekt. Snarare tvärtom. Där tappade man närmast tron på mänskligheten och där vi fortfarande är ärrade ifrån. Lite senare, under 90-talet, hade vi även tv-prästen Lars Collmar men det vete fan om han kan räknas till en influencer. Vi tvivlar. De närmaste influencers vi kan komma på är alla våra hårdrockshjältar. Och dom hittade vi på skivomslag och i tidningen Okej. Och däremellan blev vi vilt influerade av Robert Ahlenius, Cai Boldén och Stefan Westin när de härjade med sina band på den lokala ungdomsgården. Mariehems alldeles egna rockstjärnor. Det var kanske ingen slump att vi gick runt iklädda hårdrockströjor, jeansjacka och med långt hår. Och inte att förglömma totalt socialt handikappade. Allt är deras fel.

Hur skulle vi då kunna influera er, kära läsare? Alltså om vi skulle plötsligt få för oss att sadla om till så kallade ”influencers” och härja runt på Instagram. Kaffefläckar på tröjan, snussår, somna dreglande i soffan klockan nio en fredagskväll, misslyckade gympass, gubbstön, försenade möten och brustna drömmar. Det hade kanske varit något.

Vi hörs och var snälla mot varandra.

Peter & Peter

Faktaruta: Umeåguidens krönikörer

Peter och Peter föddes i början av sjuttiotalet i Umeå och träffades för första gången när de var i tioårsåldern. De har varit Umeå troget under hela sitt liv och har sedan sextonårsåldern ägnat sig åt kortfilmer, musikvideos, filmmanus och noveller. Idag kombinerar de sitt skrivande med arbete som socialsekreterare.

En död modellkarriär

Hallå där alla monsterdiggare och lyllosar. Ja ni ser helt rätt, en ny bild på oss minsann. Vi hör jubel, trumpetfanfarer och änglakörer. Det är inte helt utan överdrift när vi säger att det går väldigt bra för oss just nu. Inte nog med att vi skär guld när vi jobbar åt socialtjänsten. Och det räcker inte heller med att vi rapar ut krönikor och romaner på löpande band. Nu är vi fotomodeller också! Vem hade sett det komma? Hör vi ett hummande och brummande om hur i helvete det gick till? Det är lika oförklarligt för oss som för er. För en sak ska ni veta. Att vara bildskön är något vi inte behärskar. Vi har ju fullt sjå att fastna på bild för bövelen. Men nu blev vi inkastade i en fotostudio där lampor från golv till tak brände hål i våra gråstarrsinpregnerade ögon och där en heltaggad fotograf upphetsat skrek ut order åt höger och vänster. Vi fick nästan tinnitus av kamerans våldsamma smattrande. Man kunde nästan tro att fotografen låg vid frontlinjen med en kalasjnikov i nävarna. Han låg så gott som i brygga medan han fräste ut: ”Titta höger! Titta vänster! Arbeta med höfterna! Fukta läpparna! Förför kameran! Förför varandra”. Det var ungefär vid den sista uppmaningen nävarna började flyga och fotosessionen förvandlades till fullkontakt karate.

Sanningen

Nåväl, oavsett resultat så är vi en erfarenhet rikare. Nu kanske vi råkar se ut som vandrande framgångssagor på den här fina bilden. Men låt er inte luras av våra sängkammarblickar och galvaniserade leenden. För bilden säger inte alltid sanningen. Det kan visserligen vara så att vi forcerar hinder och parerar alla bajsmackor som livet slänger på oss och dominerar allt som kommer i vår väg. Ungefär precis vad bilden förmedlar. Eller så sitter vi bara här på våra kammare – lönnfeta, hålögda och folkskygga med en galopperande ångest med en bild i en tidning som ljuger. Vad tror ni? Valet är upp till er.

Vilket för oss osökt in på ett tämligen uttjatat tema. Nämligen sociala medier. Det är alltid fascinerande att se till synes fullt friska människor lägga mer tid att arrangera, färgkoda och ljussätta sin mat än de gör att tillaga den. Allt för det sociala nätverkets gillande. Har ni sett någon fattig stackare fota sin skål med ris och publicera den genom ett Instagram-filter? Nä, vi verkar ha åt helvete för lite att göra nu för tiden.

Det är lite lustigt det där att alla bara måste ha en åsikt på sociala medier. Varför är det så? Kan man inte bara vara tysta och snälla istället så slipper vi bli upprörda. Titta bara på oss! Här sitter vi och tycker till och är negativa när vi kanske borde rapa ur oss lite klokheter. Typ som hur man läser en kompass (sms:a en vän och fråga hur man gör). Eller vad man ska göra ifall man går vilse bland buskar och bär (ring någon så kan de förklara var du ska gå). Eller hur man backar med släpvagn (be din pappa om hjälp) och slutligen, hur man får mer pengar över i slutet av varje månad (det går inte, vi har provat, det är helt omöjligt).

Källkritik

Nej hörrni, Internet är fullt av profeter och sanningssägare, men som inte lärt sig stava till källkritik. Alla vill synas, alla vill höras och alla vill gillas. Uppmärksamhet är inget annat än en drog och de sociala medierna är de största langarna.

Nog om detta. Nu har vi fått gnälla av oss och det känns lite bättre. Tack för att ni lyssnade. De bittra tonerna är över (nåja) och vi går raskt vidare.

När detta skrivs är det sportlov och vintern som var på väg bort kom tillbaka med råge. Barnen, det vill säga de som ännu inte har flyttat hemifrån, är ute och härjar och förhoppningsvis sköter de sig, medan vi sitter inne och kollar på skräckfilm och skriver böcker. Om det inte vore för att krediten har slagit i botten skulle vi också ha dragit till fjällen i sann Lars Norén anda som vilken normal familj som helst. Men nu blir det inte så.

I ren tristess har vi kollat upp kommande skräckfilmer och det ser mörkt ut för oss skräckfilmfans vill vi lova. Åtminstone om man vill resa gubbkroppen från soffan och gå på bio. I skrivande stund är det endast ”Det 2” som verkar vara något att se framemot. Visst, vi har Jordan Peeles ”Us” som kommer här i dagarna och den kanske kan vara något. Men annars får vi helt enkelt uthärda senvintern till tonerna av motorsågar och andra gamla godingar till filmer som historien har skänkt oss.

Var snälla med varandra så hörs vi snart igen.

Peter & Peter

Faktaruta: Umeåguidens krönikörer

Peter och Peter föddes i början av sjuttiotalet i Umeå och träffades för första gången när de var i tioårsåldern. De har varit Umeå troget under hela sitt liv och har sedan sextonårsåldern ägnat sig åt kortfilmer, musikvideos, filmmanus och noveller. Idag kombinerar de sitt skrivande med arbete som socialsekreterare.

Pungspark: Det brustna hjärtats desperado är deras debutroman och nu arbetar de på en ny bok som på nytt ska ta läsarna med storm!