Året var 2003. Som nybliven 12-åring hade jag börjat följa med min pappa för att titta på ishockey i Scaniarinken. Pappa är från Södertälje och har alltid varit hockeyintresserad, så det fanns bara ett val av lag att tillgå. Trots att vi bodde på Södermalm i Stockholm började jag komma till skolan i SSK-halsduk.

I början var det mest godiset i kiosken som lockade. Följde man med på hockeyn var man garanterad en påse Gott & blandat. Men då var man tvungen att vara tyst som en mus när pappa skulle lyssna på matchens höjdpunkter på bilradion på väg hem till Stockholm igen.

Så småningom lärde jag mig namnen på spelarna och, självklart, vilka som var snyggast. Dragan Umičević var närmast min egen ålder och därmed vann han snygg-ligan. Låt mig påminna er om att jag var tolv (att jag fortfarande vet vilka av spelarna som är snyggast idag, 18 år senare, är en helt annan femma).

När vi gick på matcher på helgerna började min musiklärare i skolan att märka av det. Min peppade barnstämma i klacken satte spår på måndagsmorgonens musiklektioner. Jag kunde numera bara kraxa fram låtarna vi sjöng, rösten var förstörd. Men mitt nyfunna intresse för att stå och skrika ut alla tonårskänslor fick gå före att lyssna på lärarens bön om att ta i med magstödet även i klacken. Lagom rebelliskt.

Vi har haft en lång paus, Södertälje Sportklubb och jag. Kalla mig medgångssupporter, men när de åkte ur Elitserien (ja, det hette fortfarande Elitserien då!) ungefär samtidigt som jag började gymnasiet föll det sig naturligt att börja fokusera på annat. Nästan två decennier senare verkar det dock som att vi har börjat hitta tillbaka till varandra.

Att vilja lära känna en stad som Umeå utan att gå på hockey i Winpos Arena är nästintill omöjligt. Därför har jag under hösten besökt arenan ett flertal gånger – för att heja på mitt gamla goda SSK. Om jag ska vara ärlig, har det varit svårt att inte dras med i den gröngula stämningen som fyllt hela arenan. Särskilt när jag råkade fixa platser i Björklövens hemmaklack! Som enda SSK-are i fel klack höll jag god min och sjöng med i ramsorna, även om jag i smyg bytte ut “Löven” mot ett viskande “Tälje”. Förlåt allihop.

Jag måste även ta tillfället i akt att erkänna ytterligare en sak, trots att jag förstår att det jag ska berätta är emot alla oskrivna supporter-regler som finns. (Pappa, om du läser det här, kan du sluta läsa nu.) När mina svärföräldrar från Örnsköldsvik var i Umeå, passade vi såklart på att se Björklöven-MoDo. Den grön-gula stämningen i Winpos Arena hade skruvats upp till max. När det stod klart att slutresultatet var 8-1 till Björklöven kunde inte ens jag hålla mig från att vifta med halsduken jag hade på mig, som råkade (!) vara grön.

Nu hoppas jag innerligt att Löven tar sig upp till SHL, så att jag kan få uppleva mer av den magiska hemmastämningen – utan att känna dåligt samvete mot min första kärlek SSK. Jag vet att det är dödstraff att heja på två lag i samma serie, men om de skulle spela i olika serier kan det väl få vara okej? Tips på hur man löser en situation där hjärtat finns på två olika platser mottages tacksamt.