17.1 C
Umeå
8/8 2020

Tvåtusentalets digerdöd

PETER & PETER RÄDS INTE LÄNGRE VARKEN KYLA ELLER SNÖ

Sådärja kära läsare. Nytt år och nya möjligheter. Så vad kan ni vänta er av era favoritkrönikörer under detta nya årtionde då? Svårt att säga, men en sak verkar dock vara i antågande: En högre grad av mognad hos oss. Som om vi håller på att levitera till en grad av klokhet och visdom där en normal och lätt överviktig 46 årig man bör befinna sig.

Vänskap

Nu är det så att vi har känt varandra under nästan fyra årtionden. Vi har säkert snittat på två till tre samtal i veckan under denna tid. Ibland mer. Vi har förmodligen pratat om precis allt som går att prata om minst tolv gånger. Och eftersom vi aldrig har varit de smartaste personerna i rummet har det här varit samtal som oftast har rört skräckfilm, böcker, hårdrock, existentiella kriser, ett flyende hårfäste, skriva, alkohol, olika grader av fylla och ibland, men bara ibland, sex. Kort sagt, allt som finns i vår introverta lilla värld utom en sak: Matlagning och recept. Men nu har det hänt. Vid inte mindre än fem tillfällen under 2020 har vi snackat om degar, såser, saltbalanser, temperaturer och kryddblandningar. Och varje gång vi slinter in på det ämnet blir vi lika chockade och lovar varandra allt aldrig göra om det igen. Så nu är det bara att se om vårt mognadssprång ger några avtryck i våra krönikor.

Det nya året

Men nu befinner vi oss i början av nådens år 2020. Australien håller på att brinna upp. Corona-viruset skördar offer. Masskjutningar. Klimatångest. Flyktingkriser och jordens undergång. Kris och katastrof och global förödelse. Och samtalsämnet vid norrländska arbetsplatser? Håll i er nu. Plogvallar. Japp, dessa förrädiska och adrenalinhöjande bromsklossar som plogbilarna lämnar efter sig. Dessa vallar ter sig som tvåtusentalets digerdöd. Varje år, oavsett snömängd, så skapar dessa snöhögar vrede och vanmakt hos majoriteten hos oss norrlänningar Medan vi skrockar rått år stockholmarna och att de inte kan köra bil om vintrarna blir vi här uppe i norr helt rabiata av plogvallar. Plötsligt kan vi inte krypköra och se oss för lite extra innan vi beger oss ut på vägarna.

I vissa läger skyller man på de kapitalistiska krafterna. I andra, mer ljusskygga läger, skyller man problemet på invandrarna. Detta trots att den mest ariska sysselsättningen ändå måste vara att sitta och slita i spakarna i en gul traktor medan snusen rinner i överläppen. Och i andra grupperingar är åsikten att dessa stora snöhögar bara är stora fallossymboler som patriarkatet plogat ihop bara för att jävlas. Och så håller det på. Hela. Förbannade. Vintern. Ingen är nöjd. Till och med skoterfanatikerna och skidåkarna gnäller. Det har nu nått den punkt där vi vinterhatare inte längre fruktar kylan eller snömängden eller att skotta fram bilen om mornarna. Nej, det är samtalsämnet plogvallarna som inom en närstående framtid kommer att ge oss en stroke. Det är vi nu helt övertygade om.

Annars då

Vad har vi mer att säga? När man närmar sig Umeå möts man av en stor skylt som proklamerar: ”Umeå – Mer välkommen.” Nej, vi skojar inte. Smaka på den meningen gott folk. Låt orden smeka era gomsegel och rulla runt i munnen. Det har vi gjort och vi gillar inte aromen den lämnar efter sig. Den smakar lathet, gammfylla och dåliga livsval. Med en hint av psykisk ohälsa. Mer välkommen? Än vaddå? Mer än vad Skellefteå välkomnar dig? Mer än Örnsköldsvik? Eller till och med mer än, Gud förbjude, Sundsvall? Hur många personer och antal timmar av brainstormande ligger bakom Umeå – Mer välkommen? Vem gav det grönt ljus? Och hur löd förslagen som man ratade? Vad är det för fel på ”Välkommen till Storbäck. Årets by 2006. Och underrubrik: Här kan du bara hålla din käft och fiska.” Låter inte det bättre än förslagsvis: Storbäck – Mer välkommen. Och om du sladdar in på Umeå kommuns hemsida så möts du av ett ytterligare kort, klatschigt och avhugget budskap med självgoda och grandiosa undertoner. Umeå. Vill mer. Man börjar ana ett tema här. Nåväl, med detta sagt avslutar vi årets första krönika och vi ses förhoppningsvis snart igen. Eller som vi krönikörer brukar säga: Det var allt för denna gång – Mer tack. Var snälla med varandra

 PETER & PETER

Peter och Peter föddes i början av sjuttiotalet i Umeå och träffades för första gången när de var i tioårsåldern. De har varit Umeå troget under hela sitt liv och har sedan sextonårsåldern ägnat sig åt kortfilmer, musikvideos, filmmanus och noveller. Idag kombinerar de sitt skrivande med arbete som socialsekreterare.

Pungspark: Det brustna hjärtats desperado är deras debutroman och nu arbetar de på en ny bok som på nytt ska ta läsarna med storm!

Mer innehåll från Umeåguiden

Coronatider – ett grått täcke!

PETER & PETER OM SVÅRIGHETEN ATT SKÄMTA I BISTRA TIDER Mörker och åter mörker. Det här skulle...

6 tips för en lyckad konferens

FÖR ATT LYCKAS MED EN KONFERENS KRÄVS EN DEL FÖRBEREDELSER. Det sitter i  detaljerna och...