Sedan april har det varit stängt på landets äldreboenden. På grund av pandemin tog man beslutet att förbjuda besökare och efter en tid ordnade en del boenden plexiglas mellan boende och anhörig där man kunde träffas och hålla säkert avstånd. Zarah Englund har sin man på ett boende i Umeå och det har varit tufft. Zarah träffade hennes man Roger 1972 via jobbet. Zarah jobbade på LO Västerbotten och Roger var ordförande på Elektrikerförbundet. Sedan dess har de gift sig, flyttat runt i Umeå och när Roger var 50 år fick han en aneurysmblödning i hjärnan. Zarah har vårdat honom hemma fram till för två år sedan då han fick flytta till ett boende. Hon besöker Roger varje dag, två gånger om dagen. – Jag vill se att han mår bra. Jag mår bra om jag vet att han mår bra. Jag kollar att han får sin medicin, äter och att allt fungerar bra. Innan pandemin brukade de promenera ner till stan. De gillar också att se på TV tillsammans. Paret är båda väldigt sportintresserade och har spelat bowling tillsammans på 70-talet. – Han gillar att se på travet. Personalen kan inte och hinner inte sitta med honom och diskutera olika sportevenemang så därför brukar jag göra det. I mitten av mars när viruset tog fart fick man bara besöka sin anhöriga på rummet. – Jag var där till lunch och vid middagstid för att ge han mat. Han har diabetes så jag brukar också hålla koll på att han får sitt insulin. När det blev helt stopp i april var det jobbigt att förklara för honom varför jag inte fick besöka honom, säger Zarah. Zarah försökte förklara för Roger om pandemin och det tog någon månad innan han förstod vad hon menade. I början trodde han att det var hon som var sjuk. – Det blev vår och sommar och då fick han komma ut på balkongen, det var tur att han bodde på bottenplan. Annars vet jag inte hur vi hade gjort. PÅVERKAR DE ÄLDRE NEGATIVT Zarah har hela tiden tänkt att det finns dem som har det värre, de som är sängliggande och inte kan ta sig ut. – Jag tycker det var bra med balkongen istället för att sitta bakom en plastvägg vid ingången. Där springer det folk hela tiden, alla sköterskor utgår därifrån och då kan han inte koncentrera sig och det blir svårt att höra varandra. Eftersom han bor på bottenvåningen kunde personalen hjälpa Roger att sitta ute på balkongen och då fick Zarah stå utanför bakom ett avspärrningsband för att hålla avstånden. Det har också inneburit svårigheter trots att hon är glad att de kunnat ses på det viset. Problemet har varit att avståndet har gjort att de har fått stå och skrika på varandra och inte sett varandra så bra eftersom det är en liten höjdskillnad på balkongen. Zarah förstår varför man tog beslutet om att stänga äldreboenden, men menar att det är jobbigt att inte få träffa sin man. – De följer ju myndigheternas råd. Men Roger har blivit mer tyst, han pratar inte lika mycket längre. Ökningen av Covid-19 fall som vi har sett i länet på sistone oroar inte Zarah. – Det är inte en ökning på äldreboenden. Om alla bara skärper sig så behöver vi inte oroa oss. Jag tror mycket på hygien och fortsätta hålla avstånd, men jag tror inte så mycket på munskydd. Roger har fått vara ute på en promenad sedan i april. På midsommardagen fick han komma ut och då satt de på fyra meters avstånd och en i personalen var med hela tiden. Nu ser hon framemot att få besöka honom på rummet igen. – Vi brukar sitta på rummet och hålla varandra i handen. Nu ska jag köpa bingolotter och så ska vi spela tillsammans. Det kommer han må bra av, säger Zarah. För Zarah känns det skönt att äntligen få besöka sin man igen. Hon menar att hon kommer få mer koll på att han mår bra och att allt sköts ordentligt. – Man behöver ju inte pussas och kramas. Bara man är där och pratar kommer betyda mycket för honom. Han är en sådan person som vill diskutera olika tv-program och sporter och det har han inte kunnat de senaste månaderna. VITTNAR OM ISOLERINGEN Anton som egentligen heter något annat vill vara anonym då han är kritisk till hur läget på boendet han bor på har sett ut under pandemin. – Sommaren har varit eländig när inte ordinarie personal har varit här. De som har jobbat har aldrig jobbat inom vården och det är för lite personal. Man tycker synd om de som kommer hit och ska jobba, de hinner knappt med, berättar han. Anton menar att det har blivit mer oroligt på boendet sedan pandemin bröt ut. – När det var öppet så har många nära och kära som kommer och kollar läget och hjälper till. Det var mindre oroligt då de fick hjälp med mat och handling. Jag behöver hjälp med handling men personalen har inte hunnit med det. Anton är själv sängliggande och han berättar att han hör mycket hur personal och boende pratar. – Det är mer oroligt på boendet just nu och det har hänt att brukare har klivit upp utan hjälp och ramlat. Personalen får vara beredd hela tiden men de hinner inte med. För Anton har isoleringen påverkat honom. Han har inte haft hjälp med inköp, han har inte fått gå upp ur sängen och personalflödet har gjort honom mer orolig och osäker. – Jag har trycksår och det är jätteviktigt att personalen som lägger om såret kan sin sak och gör det bra, annars kan det bli allvarliga komplikationer. Det får inte vem som helst göra och det har lett till att jag har legat kvar i bajs bara för att jag inte vill att de ska röra mig. Personalen gör sitt bästa men de hinner inte med, det menar Anton. Han berättar att det är lång väntan om man larmar. – I sommar larmade jag men fick vänta i två timmar. Det känns väldigt otryggt. Det här är något som Zarah också bekräftar. – Personalen har häcken full. För en vecka sedan fanns det ingen som kunde ge min man insulin och då fick vi vänta i tre timmar på rätt kompetens. Han skulle ha haft insulinet klockan 16.00 men fick det vid 18.30, berättar hon. Både Zarah och Anton hoppas att läget ska förbättras nu när de släpper in anhöriga på boendena. De båda berättar att just anhöriga har spelat stor roll i att hålla ordning och att de ofta hjälper till vid mattider bland annat. – Nu får man ringa och boka in en tid när man ska komma och hälsa på. Jag tror det blir mycket bättre, då kan vi ta oss ut i friska luften igen. Jag hoppas bara de inte behöver stänga ner igen, säger Anton. Anton är inte rädd för själva viruset, men han är rädd för följderna av nedskärningar inom vården och den isolering de äldre har blivit utsatta för. – Jag var rädd i somras att jag skulle få blodförgiftning på grund av mitt sår. Jag vill känna mig trygg i att det finns kompetent personal som kan hjälpa mig. Foto: Lena Lee AMANDA DAREHED

Känd från radioprogrammet Fråga vad du vill i P3 har 25-åriga Linda Ulfhielm gjort ett namn för sig som lysande humorprofil. Tillsammans med William Spetz och Hampus Nessvold producerade hon humor för P3 under tre års tid. Men något som alltid funnits i Lindas drömmar är att jobba med musik – och nu är hon aktuell med en nysläppt låt. Falling down (to the ground) heter den nya låten och handlar om psykisk ohälsa – något som har varit ett återkommande tema för Linda, eller Linda U som är hennes artistnamn. –Låten är väldigt mörk, jag skrev den när jag var djupt deprimerad, berättar Linda. Tanken med låten var att släppa på alla spärrar och skriva det hon kände och tänkte. När hon satt vid sitt piano kom låten till väldigt snabbt, på en timme var den färdig. –Jag ville skriva allt jag kände utan att försöka filtrera bort något utan bara vara helt transparent och inte döma ut texten eller tänka för mycket. FRÅN HUMOR TILL MUSIK Linda är född och uppvuxen i Umeå. På högstadiet gick hon i musikklass på Teg Centralskola och efter det kom teatern in i hennes liv när hon började på Midgårdsskolan. – Egentligen har ju musiken funnits med längre än teatern och skådespeleriet. Men när jag kom i kontakt med teatern så gillade jag det så mycket och då hade jag inte riktigt tid att hålla på med musik. Linda berättar att hon mått dåligt och haft ångest länge, ända sedan hon var liten och humorn var ett sätt att handskas med det. – Jag har alltid velat vara kreativ och humorn har känts lätt, jag gjorde nog det för att skydda mig själv. När det populära radioprogrammet 22 kvadrat lades ner för ungefär två år sedan fick Linda en ”livskris”. – Jag tänkte ”vad ska jag göra med mitt liv”. Det var som att ta studenten på nytt och där stod jag och visste inte vad jag skulle göra. RÄDD FÖR ATT VISA SIG SÅRBAR När Linda plötsligt fick mer tid igen började hon skriva musik. Hon hade inte gjort det sedan hon var tonåring då hon gjorde det för sin egen skull, för att kunna handskas med hjärnspökena. För henne var det som en slags ventil för att inte explodera. – Musiken grundar sig i djupa saker och jag skrev utan att skämta bort grejer som faktiskt var jobbiga. Jag kunde vara helt ärlig utan att lägga ett skämt ovanpå. Instagram är en av de plattformar där Linda har en stor publik. Från att publicerat och delat med sig av mycket humor och sketcher har det på senare tid börjat leta sig in mer och mer tankar och innehåll kring psykisk ohälsa. Men det var ändå med viss oro Linda valde att bli mer privat inför hennes 26 000 följare. – Jag tror folk blev lite förvånade över musiken. Jag tänkte mycket på mina följare och att de följer mig för att jag ska vara rolig och här är jag så djup och berätta att jag mår dåligt. Jag var rädd för vad de skulle tycka. Många har hört av sig efter att låten släppts och sagt att de har känt igen sig i det Linda skriver om. Att låten har fått betydelse för människor är häftigt för Linda. – Det är läskigt när man blivit uppskattad för en grej, för humorn som har fungerat bra och att sedan börja på ett nytt område och inte veta vad folk kommer att tycka, säger Linda och fortsätter: – Det betyder så mycket mer när någon gillar min musik istället för att säga ”åh vad rolig du är”. Linda har inte helt lämnat humorn men hon har gett mer utrymme åt sig själv för att utforska musiken och så brinner hon för att prata om och beröra frågor som gäller psykisk ohälsa. Hon menar på att hon aldrig får så mycket respons på det hon gör som när hon delar med sig av sina känslor och sitt mående. – Jag önskar att jag hade haft någon när jag var yngre att se upp till som pratade öppet om psykisk ohälsa. Det enda jag ville var att någon annan skulle gå runt och säga ”gud vad jag mår dåligt” för att ha någon att relatera till. PLUGGADE MUSIK UTOMLANDS I höstas tog Linda sitt pick och pack och åkte till Storbritannien, närmare bestämt London för att testa sin musikaliska förmåga. Hon kom in på Point Blank Music School där fokus var att öva på sångfärdigheter och att uppträda. En anledning till flytten var att hon upplevde att det fanns mer möjligheter att få stå på scen och testa sin musik på exempelvis ”Open mic nights” i London än hemma i Sverige. – Jag hade nog inte vågat utforska det hemma heller, jag kände att här kan jag testa spela för publik och göra bort mig och om det går dåligt så gör det inget heller. Det ska släppas mer musik, Linda jobbar på en EP och förhoppningvis kommer vi få ta del av musiken redan i höst. Linda producerar, skriver och spelar alla instrument själv utan ett management bakom henne. Musiken kommer fortsätta beröra psykisk ohälsa eftersom det är ett viktigt ämne för henne. Utöver musiken är Linda aktuell med en podd och mini-serie på UR play som heter ”PREACH”. Serien går ut på att Linda åker till Los Angeles för att utforska olika religioner och trossamfund för att se om hon kan hjälpa sin ångest. – I och med allt jag gör så har jag lärt känna mig själv på ett annat sätt. Jag har fått prata om saker jag inte alls har varit bekväm att prata om. För varje grej jag gör kommer jag närmare att veta vad jag behöver för att må bra. Foto: Lena Lee AMANDA DAREHED

FAKTA OM LINDA ULFHEIM: 25 år, från Umeå och bor i Stockholm. Aktuell med låten: ”Falling down (To the ground)” Skriven och producerad av Linda. Hon arbetar även med podden och miniserien PREACH på UR – en programserie om religion, tro och sökande efter något att hjälpa hennes ångest. Tidigare: Programledare i humorprogrammet 22 kvadrat i P3 som gjordes tillsammans med William Spetz och Hampus Nessvold.

Antalet invånare i Umeå har ökat. Den första oktober uppnådde Umeå kommun 130 000 invånare. Kommunen har som mål att ha 200 000 invånare år 2050.  – Det här är extremt kul och väldigt positivt för Umeå. Trots att Sverige som helhet växer långsamt just nu så fortsätter Umeå kommun att växa. Vi har en stark attraktionskraft både vad gäller investeringar, utbildning och arbetstillfällen vilket ger oss en stabil tillväxt, säger Hans Lindberg (S), kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande. Antalet invånare i Umeå kommun växer för närvarande med 1,5 procent eller 1 850 invånare i genomsnitt per år, vilket också krävs för att nå befolkningsmålet, 200 000 invånare år 2050. Umeå är en av Sveriges snabbast växande städer och definitivt den stad i norra Sverige som har högst tillväxt. Skälet är att människor, framför allt från övriga län i Sverige, fortsätter att flytta till Umeå. Umeås kommunalråd Hans Lindberg säger så här i pressmeddelandet. – Sverige och hela Europa har en åldrande befolkning. Vi behöver bli fler i Umeå för att vi ska kunna behålla den välfärd och samhällsservice som vi är vana vid och vill ha. Ett annat viktigt skäl är att det behövs en ekonomisk motor i den här delen av landet som kan bidra med arbetstillfällen, kompetens och infrastruktur. Det är bra för hela regionen, säger Lindberg och fortsätter: – Det kanske viktigaste för att människor ska välja att flytta hit istället för att kanske välja en storstad i södra Sverige är livsvillkoren, att vi förmår att satsa på kultur, jämställdhet, idrott och hållbara sociala lösningar. Att det är möjligt att hitta en tillhörighet i Umeå är också en viktig framgångsfaktor som gör att människor trivs och vill stanna.